Att stå ensam. Att inte ha nån att luta sig emot. Inte för att jag behöver ha det, jag är en sån som brukar klara det mesta själv, utan för att jag vill ha det. Även om det kan skilja flera mil ibland så ska det finnas nån som säger "-Det löser sig, vi ordnar det här med gemensamma krafter". Nån som blir glad åt att mitt jobb går bra, som undrar hur det gick på kursen, om fästingbettet fortfarande kliar..??.. Nån som spontant kan ge en kram och säga "-Jag älskar dig."
