Nytt år nya tag...

Julledigheten blev lite längre än planerad. Lillan fick feber redan två dar innan dopparedan, och på dopparedan hade hon redan smittat mig... Ett par dar i tystnad då jag även lyckades tappa rösten. Jämna febertoppar, rinnande näsa och en envis hemsk hosta. Igår gick vi till läkaren som konstaterade virus, alltså ligga i soffan och vila och må bra. Med lite tur kanske man piggat på sig lite till nyår iaf. I övrigt så har julen varit riktigt bra. Trivsam och lite lagom julig och jag tror både lillan och Råskinn uppskattade klapparna. Börjat slipa lite på löftena inför det nya året.. Kommit på att allt inte måste vara perfekt, det är faktiskt inget fel med det som är bara är ok.... Att hitta tillbaka till sitt gamla jag, på den tiden man tyckte allt var helt ok och man inte gick runt och var missnöjd. Göra sånt för sin egen skull som man mår bra av så blir alla lyckliga. Jag behöver inte vara världsbäst på allt och göra saker för andras skull om det inte känns ok för mig. Känna mindre krav helt enkelt, jag behöver inte göra hela världen lycklig.....och att hitta den gamla norrländskan igen... I morgon ska jag släpa mig till affären och shoppa en liten snarrbricka till nyårsafton då Råskinn kommer hem igen....men det är inte för att han ska bli glad utan det är för min egen skull ;)

Julstök..??..

Skinkan ligger nygriljerad på spisen. Liten har haft duktigt med feber hela natten men är lite piggare nu. Alla klappar är inhandlade och jag är rastlös... Råskinn har åkt till släkt och vänner i stan och ger mig bara ännu en påminnelse om hur långt bort jag är från de mina och hur ensam jag är här nere.... Annandan går han på igen så då blir jag än mer ensam och kommer vara så över hela nyårshelgen. Liten lägger sig i tid på kvällen så att fira in det nya året med katten känns inte så spännande..... Men jag tror ändå att tomten vet vad jag vill ha i julklapp och hoppas jag inte är ensam om det.....

Jag då??

Kanske låter en aning egoistiskt men det jag får höra hela dagarna, både på jobbet och hemma, är "jag vill...".. Jag ska förstå allas känslor och behov och kunna ställa allt till det rätta och uppfylla andras krav på vad och hur dom vill ha saker och ting. Ibland ska jag bara vara tankeläsare och "veta".. Vem frågar mig? Vem undrar hur det är och om det är ok? Jag ska delas upp i 200 små bitar och göra så att alla blir glada och lyckliga, och om två önskningar kolliderar så får jag stå i mitten och ta smällen av missnöje som kommer från en av parterna. Om någon emellanåt bara kunde tänka på mig en liten stund innan önskningarna och kraven började hagla så skulle jag vara glad.... Just nu är det önskningar som får mig att slå knut på mig själv för att göra andra lyckliga. Om nån tyckte om mig så skulle dom försöka se till att även jag fick må bra ibland, allt handlar om kompromisser och hänsyn. Jag tycker inte att den bästa lösningen bara är att sticka från allt även om den är den enklaste. Utarbetad trött och deprimerad och har en klump i magen av rädsla för vad framtiden känner för att kasta på mig....

Insikt....

Efter hårda grubblerier och sömnlösa nätter?? Nä, en psykoanalys på mig själv är inte så svår att göra.... Jag vet nu varför jag reagerat så hårt som jag gjort på vissa saker.... Självklart ska man i ett förhållande kunna acceptera att ens partner har vänner av det motsatta könet. Det enda som krävs för att det ska kunna kännas bra är att man bekräftar och respekterar varandra, då behöver man inte se den andra människan som ett hot. Man ska inte jämföra sin partner med andra och framför allt inte bara dra fram alla dåliga saker. Att kunna lita på varandra kräver en del och efter mina tidigare erfarenheter så behöver jag nog en hel del. Jag var en gång den enda kvinnan i världen, men petades raskt ner på stegen och sjönk i aktning. Positiv och stöttande....positiv positiv positiv.... Om någon av mina vänner behandlade min partner som skit så skulle jag aldrig acceptera det utan genast utesluta personen från min vänkrets.... Inte tycka att "-Nä, men han är ju snäll egentligen", när jag vet det sårar den människa jag ska föreställa att älska. Då är det inte ett förhållande byggt på kärlek och respekt utan bara nåt för min egen vinning. Ibland måste man faktiskt välja vem man vill ha och vad som betyder nåt. Kärlek, respekt och förståelse är nog ganska bra ledord i ett förhållande....

Misslyckad igen.....

Jag har vant mig vid att vara ensam en stor del av tiden....tillbringar mer tid på jobbet än med familjen. Att han haft ett sånt arbete att han inte varit hemma så mycket har man också fått vänja sig vid....men jag är ju en social typ som inte vill sitta ensam hela tiden, ändå så är det precis vad jag gjort... Hittar aldrig på nåt utan är bara extremt tråkig som person...hm...jag brukade ju vara ganska kul. Nånstans på vägen gick det fel. Vi har inte umgåtts som normala par eller ens hittat på nåt sen jag vet inte hur länge. Medans vi bodde i Norr så fanns det iaf en glädje då han kom hem. Han blev glad att se mig och hade inga problem med att ge en kram men det senast året har den fysiska kontakten begränsats till ett minimum och tiden tillbringas timmar i sträck framför ansiktsboken istället för med mig. Kanske inte så konstigt att man känner sig ratad när man inte längre får veta om man betyder nåt eller inte... Jag har väldigt låg självkänsla och anser att jag är värdelös på det mesta. Därför har det varit viktigt för mig att få höra om hans känslor för mig, eftersom han ändå lämnar mig varje vecka och har en hel båt full med kvinnliga vänner. Jag har inte fått känna den tryggheten i förhållandet, och då resulterar det i att jag blir än mer osäker och svartsjuk.... Det är nog nåt fel på mig eftersom jag bara sabbar allt...kan inte ens behålla en karl som jag verkligen älskar över allt annat, utan får honom att lämna mig istället. Det finns gott om idioter där ute som ändå lyckas driva ett lyckligt förhållande, även om dom misslyckas med allt annat.....men jag kan inte ens det...

Kul jul....

Kanske är det så.... Ju högre man svävar på de rosa molnen ju ondare gör det då man blir nerpetad till backen igen... Att bara harva vidare utan att någon förändring sker är inte hållbart i det långa loppet. Slitsamt och sårande.... Jag tyckte inte det var mycket jag bad om, men tydligen var det mer än vad jag var värd. Trodde att jag åtminstone skulle var lika bra som nån av mina föregångare och få samma erbjudanden, eftersom jag dessutom ville det. Kärlekens ironi.... 1: Att älska rätt person vid fel tidpunkt. 2: Att ha fel person vid rätt tidpunkt. 3: Att förstå att du älskar någon då den personen försvinner ur ditt liv....
Jag orkar inte be längre men är trött på att göra allt själv och att bli tagen för given. Positiv feedback skulle räcka länge för att hålla mig på gott humör. Även fast jag sminkar mig och "fixar till" mig även om vi bara är hemma är för hans skull, men får ändå inte höra att jag är attraktiv på nåt sätt. Jag är inte en sån att jag skulle försöka ändra på någon men att då och då få lite uppskattning skulle inte vara fel och det skulle väcka den sovande norrländskan. Jag älskar honom ändå med alla hans fel och brister...och kanske han kommer att sakna mig någon gång