Ljushuvud?

Nu vet jag iaf var det gick snett... Jag låter som världens ego, men om man inte får ett tack eller visad uppskattning för nåt så sjunker man ganska snabbt. Ett par timmar med fixande för att kanske få höra att man är snygg....glöm det, varför göra sig attraktiv för någon som inte visar att han uppskattar det. Ett par år på det sättet när jag fått veta allt som jag gör fel men inget som jag gör rätt har satt mig i den här situationen. Att det ska vara så svårt med positiva spontana kommentarer hade jag ingen aning om. Att lyfta fram det positiva hos motparten är väl det man ska göra i ett förhållande? Svartsjuk? Klart jag är, men om jag känner mig trygg i ett förhållande så är jag inte sotis heller. Fick igår höra att jag såg så bra ut, varpå personen frågade Råskinn vad han tyckte..."-Mm" var svaret jag fick.. Det har varit så för länge och jag behöver uppskattning. Inte ens ett tack för skjortan jag lagade åt honom... Känns lite som när man kliver in och hjälper folk på jobbet, bara för att vara snäll, och när man själv behöver hjälp så står dom med armarna i kors och tittar på.. Älskar honom fortfarande och önskar han kunde vara lite positiv och visat att han tyckte om mig, då hade det kanske funkat.

Ibland tar det tid.....

... En jäkla lång tid innan man fattar vad som händer. Gjorde ett desperat försök att reparera det lilla som jag trodde fanns kvar. Fixade barnvakt så vi skulle få en kväll på tu man hand, nåt som tydligen inte föll i smaken. Slutade med att jag gick hem till barnvakten istället och käkade tacos med henne och lillan. Nu är det bara att försöka gilla läget, fast jag förstår inte riktigt... Han säger att han inte har känslor för mig längre, men är ändå svartsjuk och vill hela tiden veta vad jag gör och vart jag tar vägen. Varför? Om jag träffar nån annan så borde han ju vara överlycklig.. Nu är ju inte fallet så utan jag är fortfarande ganska tråkig. Har inte riktigt fattat det här med att "dejta" och så, men får väl försöka lära mig hur man lever i storstads djungeln..

Jag vet att du sover, känner värmen från din hud. Bara lukten gör mig svag, men jag vågar inte väcka dig nu. Jag skulle ge dig allting du pekar på men bara när du inte hör vågar jag säga så. Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor. Jag kan inte ens stå när du inte ser på, och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag...

Paniskt ensam i en överbefolkad stad...

Den känslan!!! När den man älskar mest i hela världen kommer hem efter en vecka... Inte pratar med dig.... Inte ser åt dig... Du finns inte längre i hans värld.... Mer hatad och utfryst kan man inte känna sig... "Vi pratar när jag kommer hem..."... Han åker iväg i morgon igen!Då jag i min dumma lilla skalle tror att allt ska ordna sig, för jag älskar ju honom så mycket, verkar bara vara en utopi...Om jag litar på vad han sagt så tycker han fortfarande om mig... Om han fortfarande tyckte om mig så skulle han pratat med mig...Men han gör inte ens det. Han försöker att hålla sig så långt borta från mig som möjligt och åker så fort han kommer hem... Jag har gått från att vara människa till ett ting i min personliga värdering av mig själv. Nåt måste ske! Jag vill att han tar sitt förnuft tillfånga och erkänner att han tycker om mig och visar det så vi kan ha ett nästan normalt förhållande, annars måste jag flytta innan jag går under... Jag älskar honom och det känns som att han ignorerar mig... Har ett par arbetsintervjuer att gå på och vet inte ens varför jag gör det om jag inte kan bo kvar här... Det mesta känns meningslöst just nu. Han var ett av ljusen i mitt liv och han drar sig undan han med....vill ju bara ha tillbaka honom igen..

Ljusglimt.

Kan inte hjälpa att jag i grunden är en positiv människa... Ser glimtar av ljuset ibland och tror och hoppas att det kan vara på väg att klarna. Så länge det finns liv så finns det hopp, och hoppas det gör jag även om det kanske är hopplöst.. Kan inte tro att allt bara är förlorat, en vacker dag så kanske han tycker om mig..åtminstone lite..

Evigt mörker?

Så känns det iaf. Hur kunde all kärlek bara försvinna så snabbt? Ena stunden fick jag lite hopp om att allt skulle ordna sig igen, även om det skulle ta tid, bara för att i nästa stund få höra att det aldrig skulle hända... Vad som händer härnäst vet jag inte... Synd att både jag och lillan trivs så otroligt bra här, för att få tag på lght är näst intill omöjligt. Å andra sidan så bör jag ju ha varit förberedd.. Redan från dag ett så gjorde han klart för mig att en vacker dag så kommer han tröttna, och då är det färdigt...istället för att som andra gör säger att man kan inte lova nåt, men ska ge det en ärlig chans och satsa på förhållandet. Så jag har gått sedan dag ett och letat tecknen på att han är less, istället för att slappna av och njuta. Sen får jag veta att jag aldrig lyssnar på andra?? Det är just det att jag hela tiden lyssnat på andra som satt mig i den sitsen jag är nu.... Jag har aldrig försökt ändra på honom och göra honom till en Svensson, men ändå verkar det som att allt är mitt fel. Inget spelar längre nån roll. Älskar honom fortfarande så det gör ont men han älskar inte mig längre. Mitt ljus i mörkret har slocknat.

Återkomst?!?!

När man älskar någon så att det gör ont.... När man vill vara med någon hela tiden... Vill bara att han kommer hem till mig igen. <3 "Man lever i en tryckande ensamhet, i ett våldsamt livs övergivenhet. Så hittar man en kamrat, och man vet hela tiden, att i nästa sekund är han kanske borta, och man är ensam i eländet igen och har ingenting alls..." Kom tillbaka och ge mig tryggheten.

Det är nog så att för att andra ska tycka om en så måste man först tycka om sig själv.... Jag har länge gjort saker för andra, för att jag trott de uppskattat det. När jag inte fått nån uppskattning så har jag istället blivit ledsen och arg...när allt egentligen bara är mitt eget fel. Jag ska lära mig att inte göra "allt" utan att fråga, och att göra saker jag mår bra av istället för att tänka på andra. Nu fick jag ett "Tack" när jag lovade sköta tvätten denna gång.... Det är nåt jag väntat på länge och betyder mer än jag kan uttrycka i ord.... Kärlek?? Ja hos mig finns den fortfarande lika stark fast den fått sig en törn, däremot kan jag inte svara för andra.

Tillit?

Är det egentligen så konstigt? Så fort någon sagt "Lita på mig", så har det alltid slutat med att det visat sig att jag inte kan lita på personen... Så väl familj som släkt och "bästa vänner", alltid på deras premisser. Kanske en självuppfylld profetia att jag åter ska bli sviken, och genom att jag går på så blir jag det i slutänden.... Jag är nog för misstänksam, fast å andra sidan har jag ännu inte blivit motbevisad. Blir nog tvungen att skylla en del på mina föräldrar, meningen är att dom ska finnas där, vad som än händer, men inte i mitt fall. Det kanske är meningen med livet att jag ska vara ensam...jag är nog helt enkelt för svår att tycka om... Har trott att jag varit ganska snäll och ställt upp för andra, men jag kanske i själva verket bara är en elak bitch... "Du kan lita på mig i alla väder, och jag ska bevisa det för dig", det är vad jag skulle behöva. Att kunna lita på till 100%. Jag vet att utan dumheter så skulle det funka, och det är ju från bådas sida, men sen är frågan om det finns tid och förtroende kvar till det... Jag vill så gärna kunna få känna mig trygg och säker och inte hela tiden vara rädd att bli sviken.... Vill inte ha en upprepning av historien...

Persona non grata

Då var man där när man var oönskad...Ibland känns det som att man slår knut på sig själv för att lösa alla problem.... I ett förhållande ska man inte stå ensam. Man ska stödja och stötta varandra. Sen kan man välja att möta sina demoner och ta itu med problemet, eller att stoppa huvudet i sanden som en struts. Jag har iaf valt mötet och att göra upp. Efter att varit ett oönskat barn och hela mitt liv fått kämpa för allt, bara för att bli accepterad och omtyckt så har jag åkt på fler hårda smällar än man kan tänka sig. Förmodligen för att jag gått ifrån mig själv bara för att göra andra till lags. Så fort jag fått lite uppskattning så har jag varit som en ömhetstörstande hundvalp, plus att jag tar hela skulden för allt som blir fel. Är allt bara mitt fel för att något inte är bra? Är det konstigt att man blir ledsen när man inte får någon hjälp utan bara mer krav? En klapp på huvudet och ett "-Bra där gumman" räckt långt. Att jag fortfarande älskar honom kan jag ändå inte påverka....och jag kan inte tvinga honom att älska mig...

Ibland undrar man vad som hände? Vart gick det snett? Går det att laga? Vad händer sen? Det är inte alltid man har svar på alla frågor man ställer sig och att inte veta är det värsta som finns. Jag vill kunna svara på allt och fixa allt som är trasigt, men det är nog lika stor chans att kunna det som att vinna drömvinsten på lotto.... Önska och drömma kan man alltid sen är det bara att vänta och se vad ödet har i beredskap. En sommarvarm stad borde vara nog för att pigga upp frusen norrlandssjäl men ibland kan inte ens grönskan få kylan att släppa, när det enda som hjälper är en kyss av en älskad.

Gammelgädda

En ledig helg med Råskinn medförde även en tur till de Sörmländska skogarna. Besök hos släkt och karlarna fick en chans att ge sig ut på vattnet. Lite mindre vatten än vad han är van vid men denna gång fick han även med en gös hem. Gissa om det var någon som var lycklig som ett barn på julafton.... Även liten var med och fann sig snabbt tillrätta. Ett besök på det stora klädvaruhuset där det fyndades en hel del bra sommarkläder men lillans bästa fynd var ett par fleecehandskar...hon har nog inte förstått att det redan är sommar. Lek skedde mest vid poolkanten med löfte om att vid nästa besök skulle det nog vara badtemperatur, så hon bestämde att vi skulle dit redan nästa helg...eller varför inte bara flytta dit? Som sagt en härlig liten minisemester som gjorde alla lätta och glada i sinnet. Ibland behövs det ett avbräck i vardagen så att själen kan få ro.

Vårskrud.

Så är man på plats, vissa saker fortfarande i kartonger och den lätt surrealistiska känslan har börjat lägga sig. Vi bor här... Börjar hitta så smått och efter lillans tjat om att åka tunnelbanan så blev det en tur till stan. Tittade på träden och fotade "lejonen"...sen då..?? hm... Själva resan var grejen så det blev lunch på MackeDonken i brist på sysselsättning. Promenerade runt lite och sen hem. Lillan var nöjd och det var meningen med resan. Råskinn kommer snart tillbaka igen efter en alltför lång tur på sjön, hade känts lite tryggare med honom här men jag finner mig snabbt tillrätta. Vet vilka vägar man ska gå om man kommer med t-banan kvällstid och hur länge kiosken på hörnet har öppet. Lekparkernas utbud är enormt. Inte nog med att de finns i vartenda gathörn, de är även rikligt belamrade med allt små knoddar kan behöva för att roa sig. Lillan har redan skaffat sig kompisar och de leker gärna på gården var ledig stund. Hennes föräldrar på ena balkongen och jag på den andra så man kan vaka ordentligt. Det bästa är att gården är väldigt lugn och man behöver inte oroa sig varenda minut. Det tog ett par år men nu är man 08..:)

Vårens stormsteg..

Våren kommer med stormsteg och vardagen förändras lika snabbt den. Den underbara lilla lägenheten vi var och tittade på är numer i vår ägo. Den nuvarande boplatsen är uppsagd och jobbet med att hitta nya inflyttare som kan ta över den lite snabbt har börjat. Likaså har sökandet efter nytt arbete tagit fart. Finns verkligen hur mycket som helst att välja på så det gäller bara att kolla att det är rimliga resvägar och gärna dagtid, kan visserligen bli svårt med det inom vården men bara ett par år till sen så klarar sig lillan själv i ett par timmar utan problem. Skräckblandad förtjusning kan man nog kalla det. Självklart är jag livrädd och superstressad, allt jag vant mig vid kommer återigen att behöva läras om och allt kommer att vara nytt. Bara att gå till ica och handla mjölk kommer bli en utflykt...eftersom jag inte ens vet vart ica ligger... En liten tur i Vällingby fick mig än mer positiv till vårt nya liv, och det är ju inte ens svårt att komma dit. Allt finns nära och möjligheternas land är nu inom räckhåll.... Sommar i stan kommer bli en upplevelse och jag ser verkligen fram emot att uppleva det med hjärtat.:)

Grönt är skönt...

Kollat runt på lägenheter... Råskinn har tröttnat på livet på landet så vi söker oss in till stan igen. Västerort med den grönalinjen som "hemfärg". Kommer nog lära mig allt om hur man tar sig runt i stan med detta fantastiska färdmedel. Tittat lite på vilka arbetsmöjligheter som finns i närheten och det verkar inte vara några problem, har redan blivit erbjuden jobb inom hemtjänsten, fast det vill jag inte ha. Sjukhus eller vårdcentral tänkte jag rikta in mig på i så fall. Optimist som man är så hoppas jag verkligen att vi får den vi kikade på igår. Nyrenoverad och lagom stor till en billig peng. Nära till skola, centrum och tunnelbananen.:)Lillan är eld och lågor och vill flytta helst i morgon. Hon tyckte inte alls det kändes läskigt att dra vidare till en ny skola och nya kompisar och ansåg att eftersom att vi var först på plats på visningen så "vann" ju vi och borde därför få lägenheten. Öppningar finns det hela tiden och bara man får klartecken så vi kan börja röra på oss så kommer det kännas ännu bättre. Det kommer bli kanonbra och vi kommer att få det underbart!! Trots att det är skottår i år så kommer jag inte ta min chans att fria. Han är ändå mannen i mitt liv och jag älskar honom lika mycket, med eller utan ring.

...fast det hindrar inte att man ibland blir besviken... Dörren svänger åt båda håll och om man tar så får man även vara beredd att ge, det man utsätter den andre för får man nog räkna med att själv bli utsatt för.... Hoppas ändå att framtidsplanerna inte är ändrade utan min vetskap.

Vårsprång??

Stormade som sjutton i natt och med lite tur så var det en hint om att våren är på väg....eller stormar som får blodet att svalla ger det mer kraft, så mitt lär nog vara ganska kraftfullt vid det här laget. :D Snön försvann för en tid sedan och att dagarna blivit längre resulterar i ljus och en ljusnande framtid känns inte för avlägsen. Allt går åt rätt håll även om man kanske får räkna med ett och annat bakslag ibland. Alla de rätta komponenterna finns där så får man bara allt att passa in så kommer det bli lysande. Det måste få vara dåligt ibland för att kunna vara bra, men jag har äntligen funnit trygghet igen. Norrländskan is back.

Eget ansvar?

Att en del har så lätt att skylla sina egna fel och brister på andra.... Måste vara skönt att allt hela tiden är nån annas fel utom ens eget..... Om jag tappar en kasse med saker så är det inte mitt fel utan det är nån annans... Är det inte så att man är ansvarig för sina egna handlingar och även den bäste kan göra fel ibland utan att behöva skylla ifrån sig....