Då var man där när man var oönskad...Ibland känns det som att man slår knut på sig själv för att lösa alla problem.... I ett förhållande ska man inte stå ensam. Man ska stödja och stötta varandra. Sen kan man välja att möta sina demoner och ta itu med problemet, eller att stoppa huvudet i sanden som en struts. Jag har iaf valt mötet och att göra upp. Efter att varit ett oönskat barn och hela mitt liv fått kämpa för allt, bara för att bli accepterad och omtyckt så har jag åkt på fler hårda smällar än man kan tänka sig. Förmodligen för att jag gått ifrån mig själv bara för att göra andra till lags. Så fort jag fått lite uppskattning så har jag varit som en ömhetstörstande hundvalp, plus att jag tar hela skulden för allt som blir fel. Är allt bara mitt fel för att något inte är bra? Är det konstigt att man blir ledsen när man inte får någon hjälp utan bara mer krav? En klapp på huvudet och ett "-Bra där gumman" räckt långt. Att jag fortfarande älskar honom kan jag ändå inte påverka....och jag kan inte tvinga honom att älska mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar