Ljusglimt.

Kan inte hjälpa att jag i grunden är en positiv människa... Ser glimtar av ljuset ibland och tror och hoppas att det kan vara på väg att klarna. Så länge det finns liv så finns det hopp, och hoppas det gör jag även om det kanske är hopplöst.. Kan inte tro att allt bara är förlorat, en vacker dag så kanske han tycker om mig..åtminstone lite..

Evigt mörker?

Så känns det iaf. Hur kunde all kärlek bara försvinna så snabbt? Ena stunden fick jag lite hopp om att allt skulle ordna sig igen, även om det skulle ta tid, bara för att i nästa stund få höra att det aldrig skulle hända... Vad som händer härnäst vet jag inte... Synd att både jag och lillan trivs så otroligt bra här, för att få tag på lght är näst intill omöjligt. Å andra sidan så bör jag ju ha varit förberedd.. Redan från dag ett så gjorde han klart för mig att en vacker dag så kommer han tröttna, och då är det färdigt...istället för att som andra gör säger att man kan inte lova nåt, men ska ge det en ärlig chans och satsa på förhållandet. Så jag har gått sedan dag ett och letat tecknen på att han är less, istället för att slappna av och njuta. Sen får jag veta att jag aldrig lyssnar på andra?? Det är just det att jag hela tiden lyssnat på andra som satt mig i den sitsen jag är nu.... Jag har aldrig försökt ändra på honom och göra honom till en Svensson, men ändå verkar det som att allt är mitt fel. Inget spelar längre nån roll. Älskar honom fortfarande så det gör ont men han älskar inte mig längre. Mitt ljus i mörkret har slocknat.

Återkomst?!?!

När man älskar någon så att det gör ont.... När man vill vara med någon hela tiden... Vill bara att han kommer hem till mig igen. <3 "Man lever i en tryckande ensamhet, i ett våldsamt livs övergivenhet. Så hittar man en kamrat, och man vet hela tiden, att i nästa sekund är han kanske borta, och man är ensam i eländet igen och har ingenting alls..." Kom tillbaka och ge mig tryggheten.

Det är nog så att för att andra ska tycka om en så måste man först tycka om sig själv.... Jag har länge gjort saker för andra, för att jag trott de uppskattat det. När jag inte fått nån uppskattning så har jag istället blivit ledsen och arg...när allt egentligen bara är mitt eget fel. Jag ska lära mig att inte göra "allt" utan att fråga, och att göra saker jag mår bra av istället för att tänka på andra. Nu fick jag ett "Tack" när jag lovade sköta tvätten denna gång.... Det är nåt jag väntat på länge och betyder mer än jag kan uttrycka i ord.... Kärlek?? Ja hos mig finns den fortfarande lika stark fast den fått sig en törn, däremot kan jag inte svara för andra.

Tillit?

Är det egentligen så konstigt? Så fort någon sagt "Lita på mig", så har det alltid slutat med att det visat sig att jag inte kan lita på personen... Så väl familj som släkt och "bästa vänner", alltid på deras premisser. Kanske en självuppfylld profetia att jag åter ska bli sviken, och genom att jag går på så blir jag det i slutänden.... Jag är nog för misstänksam, fast å andra sidan har jag ännu inte blivit motbevisad. Blir nog tvungen att skylla en del på mina föräldrar, meningen är att dom ska finnas där, vad som än händer, men inte i mitt fall. Det kanske är meningen med livet att jag ska vara ensam...jag är nog helt enkelt för svår att tycka om... Har trott att jag varit ganska snäll och ställt upp för andra, men jag kanske i själva verket bara är en elak bitch... "Du kan lita på mig i alla väder, och jag ska bevisa det för dig", det är vad jag skulle behöva. Att kunna lita på till 100%. Jag vet att utan dumheter så skulle det funka, och det är ju från bådas sida, men sen är frågan om det finns tid och förtroende kvar till det... Jag vill så gärna kunna få känna mig trygg och säker och inte hela tiden vara rädd att bli sviken.... Vill inte ha en upprepning av historien...

Persona non grata

Då var man där när man var oönskad...Ibland känns det som att man slår knut på sig själv för att lösa alla problem.... I ett förhållande ska man inte stå ensam. Man ska stödja och stötta varandra. Sen kan man välja att möta sina demoner och ta itu med problemet, eller att stoppa huvudet i sanden som en struts. Jag har iaf valt mötet och att göra upp. Efter att varit ett oönskat barn och hela mitt liv fått kämpa för allt, bara för att bli accepterad och omtyckt så har jag åkt på fler hårda smällar än man kan tänka sig. Förmodligen för att jag gått ifrån mig själv bara för att göra andra till lags. Så fort jag fått lite uppskattning så har jag varit som en ömhetstörstande hundvalp, plus att jag tar hela skulden för allt som blir fel. Är allt bara mitt fel för att något inte är bra? Är det konstigt att man blir ledsen när man inte får någon hjälp utan bara mer krav? En klapp på huvudet och ett "-Bra där gumman" räckt långt. Att jag fortfarande älskar honom kan jag ändå inte påverka....och jag kan inte tvinga honom att älska mig...

Ibland undrar man vad som hände? Vart gick det snett? Går det att laga? Vad händer sen? Det är inte alltid man har svar på alla frågor man ställer sig och att inte veta är det värsta som finns. Jag vill kunna svara på allt och fixa allt som är trasigt, men det är nog lika stor chans att kunna det som att vinna drömvinsten på lotto.... Önska och drömma kan man alltid sen är det bara att vänta och se vad ödet har i beredskap. En sommarvarm stad borde vara nog för att pigga upp frusen norrlandssjäl men ibland kan inte ens grönskan få kylan att släppa, när det enda som hjälper är en kyss av en älskad.