Jag vet att du sover, känner värmen från din hud. Bara lukten gör mig svag, men jag vågar inte väcka dig nu. Jag skulle ge dig allting du pekar på men bara när du inte hör vågar jag säga så. Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor. Jag kan inte ens stå när du inte ser på, och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag...

Paniskt ensam i en överbefolkad stad...

Den känslan!!! När den man älskar mest i hela världen kommer hem efter en vecka... Inte pratar med dig.... Inte ser åt dig... Du finns inte längre i hans värld.... Mer hatad och utfryst kan man inte känna sig... "Vi pratar när jag kommer hem..."... Han åker iväg i morgon igen!Då jag i min dumma lilla skalle tror att allt ska ordna sig, för jag älskar ju honom så mycket, verkar bara vara en utopi...Om jag litar på vad han sagt så tycker han fortfarande om mig... Om han fortfarande tyckte om mig så skulle han pratat med mig...Men han gör inte ens det. Han försöker att hålla sig så långt borta från mig som möjligt och åker så fort han kommer hem... Jag har gått från att vara människa till ett ting i min personliga värdering av mig själv. Nåt måste ske! Jag vill att han tar sitt förnuft tillfånga och erkänner att han tycker om mig och visar det så vi kan ha ett nästan normalt förhållande, annars måste jag flytta innan jag går under... Jag älskar honom och det känns som att han ignorerar mig... Har ett par arbetsintervjuer att gå på och vet inte ens varför jag gör det om jag inte kan bo kvar här... Det mesta känns meningslöst just nu. Han var ett av ljusen i mitt liv och han drar sig undan han med....vill ju bara ha tillbaka honom igen..