Ljushuvud?

Nu vet jag iaf var det gick snett... Jag låter som världens ego, men om man inte får ett tack eller visad uppskattning för nåt så sjunker man ganska snabbt. Ett par timmar med fixande för att kanske få höra att man är snygg....glöm det, varför göra sig attraktiv för någon som inte visar att han uppskattar det. Ett par år på det sättet när jag fått veta allt som jag gör fel men inget som jag gör rätt har satt mig i den här situationen. Att det ska vara så svårt med positiva spontana kommentarer hade jag ingen aning om. Att lyfta fram det positiva hos motparten är väl det man ska göra i ett förhållande? Svartsjuk? Klart jag är, men om jag känner mig trygg i ett förhållande så är jag inte sotis heller. Fick igår höra att jag såg så bra ut, varpå personen frågade Råskinn vad han tyckte..."-Mm" var svaret jag fick.. Det har varit så för länge och jag behöver uppskattning. Inte ens ett tack för skjortan jag lagade åt honom... Känns lite som när man kliver in och hjälper folk på jobbet, bara för att vara snäll, och när man själv behöver hjälp så står dom med armarna i kors och tittar på.. Älskar honom fortfarande och önskar han kunde vara lite positiv och visat att han tyckte om mig, då hade det kanske funkat.

Ibland tar det tid.....

... En jäkla lång tid innan man fattar vad som händer. Gjorde ett desperat försök att reparera det lilla som jag trodde fanns kvar. Fixade barnvakt så vi skulle få en kväll på tu man hand, nåt som tydligen inte föll i smaken. Slutade med att jag gick hem till barnvakten istället och käkade tacos med henne och lillan. Nu är det bara att försöka gilla läget, fast jag förstår inte riktigt... Han säger att han inte har känslor för mig längre, men är ändå svartsjuk och vill hela tiden veta vad jag gör och vart jag tar vägen. Varför? Om jag träffar nån annan så borde han ju vara överlycklig.. Nu är ju inte fallet så utan jag är fortfarande ganska tråkig. Har inte riktigt fattat det här med att "dejta" och så, men får väl försöka lära mig hur man lever i storstads djungeln..

Jag vet att du sover, känner värmen från din hud. Bara lukten gör mig svag, men jag vågar inte väcka dig nu. Jag skulle ge dig allting du pekar på men bara när du inte hör vågar jag säga så. Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor. Jag kan inte ens stå när du inte ser på, och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag...

Paniskt ensam i en överbefolkad stad...

Den känslan!!! När den man älskar mest i hela världen kommer hem efter en vecka... Inte pratar med dig.... Inte ser åt dig... Du finns inte längre i hans värld.... Mer hatad och utfryst kan man inte känna sig... "Vi pratar när jag kommer hem..."... Han åker iväg i morgon igen!Då jag i min dumma lilla skalle tror att allt ska ordna sig, för jag älskar ju honom så mycket, verkar bara vara en utopi...Om jag litar på vad han sagt så tycker han fortfarande om mig... Om han fortfarande tyckte om mig så skulle han pratat med mig...Men han gör inte ens det. Han försöker att hålla sig så långt borta från mig som möjligt och åker så fort han kommer hem... Jag har gått från att vara människa till ett ting i min personliga värdering av mig själv. Nåt måste ske! Jag vill att han tar sitt förnuft tillfånga och erkänner att han tycker om mig och visar det så vi kan ha ett nästan normalt förhållande, annars måste jag flytta innan jag går under... Jag älskar honom och det känns som att han ignorerar mig... Har ett par arbetsintervjuer att gå på och vet inte ens varför jag gör det om jag inte kan bo kvar här... Det mesta känns meningslöst just nu. Han var ett av ljusen i mitt liv och han drar sig undan han med....vill ju bara ha tillbaka honom igen..

Ljusglimt.

Kan inte hjälpa att jag i grunden är en positiv människa... Ser glimtar av ljuset ibland och tror och hoppas att det kan vara på väg att klarna. Så länge det finns liv så finns det hopp, och hoppas det gör jag även om det kanske är hopplöst.. Kan inte tro att allt bara är förlorat, en vacker dag så kanske han tycker om mig..åtminstone lite..

Evigt mörker?

Så känns det iaf. Hur kunde all kärlek bara försvinna så snabbt? Ena stunden fick jag lite hopp om att allt skulle ordna sig igen, även om det skulle ta tid, bara för att i nästa stund få höra att det aldrig skulle hända... Vad som händer härnäst vet jag inte... Synd att både jag och lillan trivs så otroligt bra här, för att få tag på lght är näst intill omöjligt. Å andra sidan så bör jag ju ha varit förberedd.. Redan från dag ett så gjorde han klart för mig att en vacker dag så kommer han tröttna, och då är det färdigt...istället för att som andra gör säger att man kan inte lova nåt, men ska ge det en ärlig chans och satsa på förhållandet. Så jag har gått sedan dag ett och letat tecknen på att han är less, istället för att slappna av och njuta. Sen får jag veta att jag aldrig lyssnar på andra?? Det är just det att jag hela tiden lyssnat på andra som satt mig i den sitsen jag är nu.... Jag har aldrig försökt ändra på honom och göra honom till en Svensson, men ändå verkar det som att allt är mitt fel. Inget spelar längre nån roll. Älskar honom fortfarande så det gör ont men han älskar inte mig längre. Mitt ljus i mörkret har slocknat.

Återkomst?!?!

När man älskar någon så att det gör ont.... När man vill vara med någon hela tiden... Vill bara att han kommer hem till mig igen. <3 "Man lever i en tryckande ensamhet, i ett våldsamt livs övergivenhet. Så hittar man en kamrat, och man vet hela tiden, att i nästa sekund är han kanske borta, och man är ensam i eländet igen och har ingenting alls..." Kom tillbaka och ge mig tryggheten.