Är det egentligen så konstigt? Så fort någon sagt "Lita på mig", så har det alltid slutat med att det visat sig att jag inte kan lita på personen... Så väl familj som släkt och "bästa vänner", alltid på deras premisser. Kanske en självuppfylld profetia att jag åter ska bli sviken, och genom att jag går på så blir jag det i slutänden.... Jag är nog för misstänksam, fast å andra sidan har jag ännu inte blivit motbevisad. Blir nog tvungen att skylla en del på mina föräldrar, meningen är att dom ska finnas där, vad som än händer, men inte i mitt fall. Det kanske är meningen med livet att jag ska vara ensam...jag är nog helt enkelt för svår att tycka om... Har trott att jag varit ganska snäll och ställt upp för andra, men jag kanske i själva verket bara är en elak bitch... "Du kan lita på mig i alla väder, och jag ska bevisa det för dig", det är vad jag skulle behöva. Att kunna lita på till 100%. Jag vet att utan dumheter så skulle det funka, och det är ju från bådas sida, men sen är frågan om det finns tid och förtroende kvar till det... Jag vill så gärna kunna få känna mig trygg och säker och inte hela tiden vara rädd att bli sviken.... Vill inte ha en upprepning av historien...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar