Jag har vant mig vid att vara ensam en stor del av tiden....tillbringar mer tid på jobbet än med familjen. Att han haft ett sånt arbete att han inte varit hemma så mycket har man också fått vänja sig vid....men jag är ju en social typ som inte vill sitta ensam hela tiden, ändå så är det precis vad jag gjort... Hittar aldrig på nåt utan är bara extremt tråkig som person...hm...jag brukade ju vara ganska kul. Nånstans på vägen gick det fel. Vi har inte umgåtts som normala par eller ens hittat på nåt sen jag vet inte hur länge. Medans vi bodde i Norr så fanns det iaf en glädje då han kom hem. Han blev glad att se mig och hade inga problem med att ge en kram men det senast året har den fysiska kontakten begränsats till ett minimum och tiden tillbringas timmar i sträck framför ansiktsboken istället för med mig. Kanske inte så konstigt att man känner sig ratad när man inte längre får veta om man betyder nåt eller inte... Jag har väldigt låg självkänsla och anser att jag är värdelös på det mesta. Därför har det varit viktigt för mig att få höra om hans känslor för mig, eftersom han ändå lämnar mig varje vecka och har en hel båt full med kvinnliga vänner. Jag har inte fått känna den tryggheten i förhållandet, och då resulterar det i att jag blir än mer osäker och svartsjuk.... Det är nog nåt fel på mig eftersom jag bara sabbar allt...kan inte ens behålla en karl som jag verkligen älskar över allt annat, utan får honom att lämna mig istället. Det finns gott om idioter där ute som ändå lyckas driva ett lyckligt förhållande, även om dom misslyckas med allt annat.....men jag kan inte ens det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar