Oh yeah!!! Jo men det har jag nog gjort.... Min sambo berättade idag att jag är "jämnt rund"..!?!? Fattar inte karlar att sånt kan man råka riktigt illa ut för!!! Vi tjejjer kan ju vara lite speciella och inte vilja veta allt för mycket. När jag var yngre hade jag däremot väldiga problem. När jag väntade mitt första barn så vägde jag 49 kg i 6:e månaden. Inte så speciellt normalt men jag tyckte jag var superfet. I dagsläget har jag fattat att allt fel fanns i mitt eget huvud. Under ett flertal år tränade jag 7 dagar i veckan. Fanns inget anledning att inte träna bara för att det var julafton heller!! Ett litet pass hann man ju med! Det som är viktigt är att man trivs med sig själv och att man mår bra. Överdrifter åt något håll är aldrig bra. Å andra sidan vet jag att en liten del av min sjuka sida lever kvar, vilket innebär att smal = vacker och älskad. När jag mår riktigt dåligt i vissa situationer så kan jag fortfarande känna att all mat äcklar mej. När man är sjuk så tror man att allt kan lösas med att inte äta något alls, spelar egentligen ingen roll vad det gäller...Så svårt för någon som inte varit där att förstå. Vägen tillbaka till fast föda kan vara riktigt lång, men som sagt det mesta beror på en psykisk spärr. Vi är nog lite speciella vi självplågare. Lite svårare att förstå och kanske lite känsligare vad gäller det mesta. Kanske är det så att vi behöver mer kärlek och bekräftelse, kanske jag bara behöver mer tid hos en psykolog för att inte gå i taket och bli sur över sånt som varit. Jag vet att jag inte är världens bästa, men jag försöker iaf vara uthärdlig.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar