Face it.

Ibland måste man göra det. Möta sina mardrömmar, eller nåt som iaf liknar det... Har ju haft turen att hitta ett underbart jobb här nere, som tyvärr innebär att jag jobbar en helg i månaden och en del kvällar. Ikväll kom det till min kännedom att sambon inte vill kliva in och ta en "pappa-roll", vilket jag inte blev förvånad över eftersom att ingen av mina barns biologiska pappor varit beredd att göra det. Nu söker jag istället ett jobb måndag-fredag 7-16 så jag kan lämna liten på dagis då jag behöver. Jag begär inte att någon anpassar sig efter mig och mina barn, däremot så anpassar vi oss efter andra. Jag är ju lite arbetsskadad eftersom jag alltid tar hänsyn till alla andra och vad de vill innan jag ser vad som är viktigt för mig, vilket innebär att det jag vill som person hamnar nånstan nere på 25:e plats eller så. Har tur att grannens dotter är en hit vad gäller barnvakt, så jag kommer nog fixa det med. Däremot känns det lite jobbigt att jag nu har samma problem som innan..... Jobb men ingen som kan vara med mina barn då jag jobbar, vilket innebär att min räddning är dagis eller barnvakt. Försöker att inte låsa upp folk utan istället låta dem göra det de vill, utan att jag hänger över axeln. "The door swings both way´s".. En semester på sydpolen i 2 månader är nog behövligt. Kär?? Ingen tvekan. Älskar ju honom ändå ju.