Trodde jag accepterat men hade visst fel även där.... Jag vill liksom envist hålla fast vid ljuset och den lilla strimma av hopp jag ändå hyser. Jag är upprörd och jag är ledsen och förbannad på mig själv att jag ska vara en sån idiot att jag inte fattar att han vill gå vidare. Har hela tiden hoppats att om det bara tar ett tag innan han får tag på lght så kanske han hinner tänka efter lite och kanske tycker att jag inte är så dålig ändå och väljer att stanna hos mig... Vet att jag skulle klara mig utmärkt utan honom, men jag älskar honom fortfarande och vill inte att han lämnar mig... Nu åker han ikväll igen, och den veckan kommer kännas som ett halvår...och om han träffar nån så har jag ingen rätt att tycka, tänka eller säga nåt om det, hur ont det än skulle göra..... "Den man älskar släpper man fri."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar