Äntligen....

Äntligen har han plockat bort henne som vän. En sten har lyfts från mitt hjärta och det känns lite bättre. Däremot vill han inte höra ifrån mig på ett tag. Får väl ge honom lite tid och se om han tror vi kan ha en framtid. Förhoppningsvis behöver det inte komma fram mer såna här saker för det tror jag inte vi skulle klara av. Har redan varit en hel del för mycket men med lite tur kanske vi kan hinna landa denna gång och försöka få rätsida på allt...

Höststorm.

En långpromenad genom skogen i jakt på lite fisk och svamp med lillan i släptåg. Skönt att komma ut lite men nån jaktlycka kan man inte skryta om. Bara att komma iväg ut till en liten sjö i full storm kändes bra. Mycket storm runt mitt liv just nu och det känns lätt att tappa fotfästet. Har tänkt en hel del och iaf kommit underfund med att om jag ska vara i ett förhållande så ska även jag få ställa krav och inte bara den andre. Ett förhållande handlar om att gå medelvägar och inte bara få sin vilja igenom av ren tjurskallighet. Att uppskatta det man har och kanske ge lite credit för det. Att bara rätta sig efter nån annan funkar inte om man inte får nåt tillbaka.

Urvriden.

Känns som man fått 250 varv i torktumlaren. Jag brukade ha massor med planer men alla gick i stöpet. Jag ville både förlova mig och gifta mig, men dom planerna gick i kras eftersom han absolut inte ville det. Men jag accepterade det och tänkte att det blir nog bra ändå. Vi flyttade ner hit och båda började nya jobb, men jag tänkte att det löser sig nog med. Det jobbiga är att han är borta varannan vecka så det blir inte mycket till gemensamt liv, sen så pratar han gärna om sin andra familj, den har har på båten. Jag blir lämnad ensam en stor del av tiden och då behöver jag verkligen få veta att jag är minst lika bra som dom. Sen har jag extremt dåligt självförtroende men det bottnar sig i att både min sons pappa och min dotters pappa har haft affärer bakom ryggen på mig, och sonens pappa hade dessutom sin på jobbet, när han påstod för mig att han arbetade. Jag satt hemma med lillen och han var ute med sin arbetskamrat. Är det konstigt att man blir svartsjuk och ser parallellerna med vad man redan gått igenom.... Jag hoppades bara få bli lycklig, jag älskar honom fortfarande och har gett upp mycket för honom men det verkar inte vara ömsesidigt eftersom han inte vill ge upp nåt. Jag klagar inte på att han är en lat slarver eller nåt annat han gör, och har inte bett honom sluta med sina hobbies eller nåt, bara den lilla saken och det kunde han inte göra för mig..... Inte konstigt att man blir förkrossad när jag bara ville att vi skulle få vara lyckliga tillsammans..

Tillit...

Han förstår fortfarande inte att jag inte vill att han ska vara "vän" med henne och undrar varför jag inte litar på honom...hm... Efter att det första uppdagades så trodde jag att vi skulle reda ut saker så att tilliten så småningom kunde komma tillbaka, istället träffar han henne återigen på båten men säger inget till mig. När han fortsätter på samma sätt så blir det bara svårare att lita på honom. Det var problemet. Han tycker själv att hon är som vilken av hans manliga vänner som helst, men skillnaden ligger faktiskt i att hon är inte man.... Anledningarna till varför jag aldrig kommer acceptera att dom är vänner: 1. De har delat säng, nåt man inte gör med nån annan än sin partner och definitivt inte med nån av motsatt kön. 2. Han träffar henne igen utan att säga nåt till mig. 3. Hon kallar mig för lögnare och han föredrar att lita på henne fast jag bevisat för honom att jag talat sanning... Överreagera?? Nä det tycker jag inte. Jag har stått ut med att hans ex terroriserat oss på nätterna men bad honom aldrig säga upp deras bekantskap. Tror de flesta kvinnor skulle reagera som mig i samma situation. Valet om vårt förhållande var ändå hans och han föredrog att fortsätta vara hennes vän, vilket innebär att jag tror det hänt betydligt mer än vad han säger eftersom han kastar bort vårt förhållande till förmån för henne... Som lök på laxen blev han uppringd och fick gå ut en dag tidigare, ännu en dag med chans att det ska bli samma som sist och jag får inget veta då heller... När han skulle åka så fick han inte igång bilen. Jag fixade skjuts till honom, fick man ett tack eller..??... Nä inte ens det var det tydligen värt.

Svarta får...??....

Efter en ordentlig utskällning när jag "ska ge faan i att förfölja mina kompisar" så undrar jag vad som hänt. Frågar om han träffat sin lilla flicksnärta men han nekar i sten för de har "ingen kontakt"...men han påstår ändå att jag ljuger när jag säger att jag inte pratat med henne sen hon behagade höra av sig....men jag ljuger... Efter mycket om och men så kommer det fram att hon varit på båten under veckan.... Tog nästan en vecka innan jag fick veta det men "dom har ingen kontakt".... Enda jag bad honom om efter att jag fick reda på att han delat säng med henne, mer lämpad för hans son, var att han skulle berätta saker för mig... Men han har "inte ljugit, bara undvikit att berätta det"... Vad är skillnaden?? Han har träffat henne på båten, samt haft tid att prata en hel del med henne, och han tror mer på vad hon säger än vad han tror på mig.... Fel ute eller...??..... Jag har sagt upp kontakten med folk jag känt i över 20 år men han vägrar säga upp kontakten med en kvinna han känt i 1 år, trots att jag har bett honom om det.. Alla gör vi val i livet och om han hellre vill vara vän med ett fruntimmer(kanske är att ta i eftersom hon knappt är myndig), så får han vara det och bo med henne eller nåt sånt. Jag tänker inte bo med en man som sätter småflickor man känt i ett år före sitt eget förhållande.

Nä.....

Man tar väl ändå sin partners parti eller?? Jag är iaf så dum i huvudet att jag sätter honom före mina manliga vänner, lite surt att få veta att en speciell kvinna betyder mer än vad jag gör...att jag inte får vara irriterad eller förbannad på henne eftersom han anser att de är så bra vänner...vilket får mig att känna som att det var mer än vad han påstår. För gammal för sånt och om nån väljer att sätta andra före mig så kan dom göra det på egen hand. Jag tänker inte leva i ett förhållande där jag hamnar på en andra placering.

Semester??

Lite ovant... Jag tillhör den skara människor som alltid brukar jobba, inte vara ledig en längre period och dessutom få betalt för det. Känns riktigt skumt nu med min allra första semesterdag. Tur att jag bara tog två veckor eftersom det annars finns risk att jag blir galen om jag inte får jobba.... Planer???..Nä, inga fasta...enda jag har bokat in är att jag måste plocka mer bär eftersom att lillan redan sopat i sig en flaska rödvinbärssaft, samt att jag försöker övertala sonen att komma ner en sväng.. I övrigt ska jag bara försöka koppla av efter en hektisk arbetshelg där jag förutom mitt ordinarie jobb även fick återuppleva gamla minnen av att springa runt och bära tallrikar och hålla gästerna nöjda, tur man har lite koll iaf. En soldans står på schemat idag eftersom det är +18 men grått....och det måste ju vara sol på semestern.:)

Efter regn...

...kommer solsken... Hoppas jag iaf. Igår tog vi en tjejkväll, jag, en väninna och lillan åt glass, drack cola och de vuxna fick även några kalla öl. Man behöver sånt ibland. Jag har verkligen varit på bristningsgränsen den sista tiden. Stress på jobbet gör att jag mer eller mindre bara vill klättra upp på närmsta bergstopp och skrika åt alla att bara lämna mig ifred... Skönt att få vara ensam ibland när man är van vid det men saknar ändå Råskinn, är inte nåt större fan av att han jobbar borta men å andra sidan skulle det inte funka om vi bodde tillsammans och träffades varje dag...två egensinniga typer... Nåja, finns hopp om livet och om ett par dagar kommer han hem igen....och snart får jag gå på semester.. :)

Hur.....

Dagen började riktigt ok och blev bara bättre. Att äntligen få ta en tur på Råskinns skuta var fruktansvärt roligt, bara att få se minen på lillan gjorde det hela klart minnesvärt. Att folk älskar att trängas och stå i kö var väl nackdelen, men vi lyckades överleva även det.... Har så många känslor nu och det känns allt annat än enkelt. Vet inte hur många gånger jag förklarat för honom allt som hänt, men själv inte fått någon förklaring till hans handlande.... Att dagen som började så bra slutade med diskussion om saker vi aldrig mer skulle prata om gör ont. Kommer vi nånsin kunna lägga allt bakom oss eller kommer det att slå in en kil emellan oss som aldrig går att ta bort?? Det är viktigt att prata i ett förhållande, men hur får man någon att prata som tiger som muren? Jag vill verkligen att vi ska kunna lösa det här på nåt sätt men vet bara inte hur....

Hit och dit...

Det är nog så ibland i de flesta förhållanden, men många ignorerar det eller sopar det under mattan och fortsätter i samma lunk... Det är skakigt som f**n ibland och man får kämpa värre än på rodeo för att hålla sig kvar. Två starka viljor kan ha svårt att komma överens alla gånger och då händer det att känslorna svallar högt. Att en är optimist och en är pessimist kanske gör att man kompletterar varann. Bättre med svallande känslor än inga alls för det bevisar ju bara att man är mänsklig och att det betyder nåt. Att man lyckas lösa saker gemensamt på ett plan som fungerar för båda gör att man växer sig starkare.

Solsken..??

Det skrämmer verkligen skiten ur mig kan jag erkänna... Att lita på att det inte kommer hända igen, och om det händer att jag då inte behöver vänta så länge innan jag får veta något. I ett förhållande så är det viktigt att både respektera och lita på varann och om det fått sig en törn så kan det ta tid att bygga upp igen... Jag är svartsjuk av mig, men det är ju ingen nyhet. Men att få höra att man "raggar" när man går och handlar mjölk, då är det lite fel... Jag har suttit ensam här hemma så länge och inte gjort nåt, men ändå fått höra att jag gjort både det ena och det andra. Då blir man lite ledsen att partnern har så lite tilltro till en och inte litar på de känslor man förklarar och som är sanna. Tillslut slutar man prata med varann eftersom det enda man får höra är att man ljuger, när man i själva verket förklarat till punkt och pricka allt man gjort, just för att partnern ska kunna lita på en och inte må dåligt av att vara borta. Att prata med varandra, att lyssna och visa känslor är A och O, att visa hänsyn och att se varann. Förhållanden kräver arbete och är inget som bara flyter på....

Smärta

När drömmarna kastas i golvet som en kristallskål och allt hopp går upp i lågor. När förtroende stampas på likt en glödande cigarettfimp. När djävulen dansar samba på kullerstensklädda gator och Amor sitter bakfull vid ett vägsjäl. När ungmön ler så tappar männen vett och sans, på ett ögonblick gör de allt för att få sola i hennes glans. Borta är tanken på hem och på familj, för att få vara intill henne är det som de alla vill. Dra högsta vinsten och ligg i hennes famn men när du åter är hemma viska då ej hennes namn. Frun blir rabiat och livet en misär, fast att få vara henne nära är allt vad du begär. Priset kan verka högt men alla får välja själva, en natt i hennes armar eller för evigt i mörkret dväljas. Även om du backar nu så kommer hon igen, en annan natt, en annan ungmö och vad ska hända sen....

Klart man är det svarta fåret....

Har hänt väldigt mycket just nu.... Till att börja med så skapade jag en anonymblogg för att kunna använda som min dagbok, eftersom jag skriver mycket. Eftersom det inte accepterades fullt ut så tog jag bort den och det är därför många av mina tankar och känslor hamnar här. Jag måste få utlopp för dem nånstans. Det största abret är väl midsommarhelgen..... Det började med att jag satt och pratade med en vän som också skulle sitta ensam på midsommar, och hur kul är det på en skala?!? Eftersom jag känt honom i flera år och han även är en vän till Råskinn så tänkte jag inte så mycket på det. Jag har aldrig känt mig "hotad" av honom, dvs han har aldrig stött på mig eller gett några inviter eller visat ett otillbörligt intresse, så jag har sett honom som en ren kompis. That´s it. Hur som haver så konstaterade vi att ingen av oss varit på Skansen de senaste 20 åren och eftersom att lillan var hos mig så lät det ju som en kul idé att fira midsommar där. Absolut!! Jag har egentligen inte varit i stan nåt och gått på alla ställen och sett allt jag vill men Skansen kändes som en bra början. Sen visade det sig att han hade en överraskning. Han hade bokat ett hotell, eftersom han inte ville vara hemma när hans granne hade fest, så vi kunde stanna tills dagen efter och även då hinna med en del, vi har delat stuga så många gånger att för mig kändes det inte som nån större skillnad. Efter en heldag på Skansen som var riktigt kul så bestämde vi oss för att gå och käka och på väg därifrån så fick jag en puss. Inget "10 minuter stirra djupt i ögonen", inget "magic moment" med raketer, utan helt enkelt en puss. Mer var det inte. Efter middag och en pilsner så visade det sig att det var ett dubbelrum. Att dra isär sängarna var inte alltför svårt och att dela säng med lillan är jag van vid sen tidigare. Efter en inte alltför tidig morgon och hotellfrukost så blev det Junibacken. Förmodligen extremt kul för ungarna men inget ställe jag skulle orka med många gånger till. Sen hemfärd till Rimbo med ett quick stop på Konsum för att han måste köpa cigg...och köpte även en bukett rosor som uppskattning eftersom han tyckte det varit en trevlig helg. Dum som jag var så satte jag buketten på bordet då jag kom hem, tänkte inte alls på hur det kunde tolkas. Jag har alltid varit rak och ärlig mot min pojkvän. Tyvärr så mottogs det inte på det sätt jag trodde utan det blev lite sådär... Det värsta i kråksången är att efter mycket om och men då han fortfarande säger att jag ljuger om vem jag fått blommorna ifrån, eftersom han inte vill tro på mig, så kommer det fram att han delat säng med en 16 år yngre tjej på båten... Nåt han inte sagt till mig på fem månader men anser att han inte ljuger eftersom han "bara" undanhöll sanningen. Han träffade henne redan ifjol... Sängarna på båten är inte av "king size" typ utan ca 70 cm breda....... Han säger att det inte hänt nåt och jag vill så gärna tro honom. Ändå så är det jag som gör fel?? Jag kan inte påstå att jag gjort nåt fel som haft min dotter i samma säng och inte gjort nåt jag inte ska, eller låtit en man komma så pass nära mig som att dela en juniorsäng en hel natt och tycka det är ok att inte berätta för min partner. Att en annan av hans polare försökte stöta på mig och då fick träffa mitt vänstra knä berättade jag, en annan av han polare ville ha en helg med mig i Grisslehamn, det berättade jag också (och jag avböjde). Med facit i hand förstår även jag att det var fel att ha en helg i stan, men jag trodde inte han skulle reagera som han gjorde eftersom vi umgåtts så mycket och det aldrig hänt nåt eller ens funnits ett spår. Hade det gjort det så hade jag ju inte gjort det. Däremot så har jag inte mörkat och undvikit att berätta sanningen...så jag är det svarta fåret...

"Det som göms i snö..."

... eller "det man inte vet mår man inte dåligt av".... I mina ögon en snyggare omskrivning på en lögn. Vissa tycker att det inte är att ljuga bara för att man undanhåller sanningen, jag tycker det. Precis lika illa att inte säga som det är! Förr eller senare kommer allt fram och att då få veta att sanningen varit dold runt ett år eller så gör ju inte saker lättare. Vad ska hända nästa gång som man inte får veta? Om man inte kan berätta hur det ligger till utan tror att man skonar motparten genom att vara tyst så är det lika hemskt som en lögn...