Urvriden.

Känns som man fått 250 varv i torktumlaren. Jag brukade ha massor med planer men alla gick i stöpet. Jag ville både förlova mig och gifta mig, men dom planerna gick i kras eftersom han absolut inte ville det. Men jag accepterade det och tänkte att det blir nog bra ändå. Vi flyttade ner hit och båda började nya jobb, men jag tänkte att det löser sig nog med. Det jobbiga är att han är borta varannan vecka så det blir inte mycket till gemensamt liv, sen så pratar han gärna om sin andra familj, den har har på båten. Jag blir lämnad ensam en stor del av tiden och då behöver jag verkligen få veta att jag är minst lika bra som dom. Sen har jag extremt dåligt självförtroende men det bottnar sig i att både min sons pappa och min dotters pappa har haft affärer bakom ryggen på mig, och sonens pappa hade dessutom sin på jobbet, när han påstod för mig att han arbetade. Jag satt hemma med lillen och han var ute med sin arbetskamrat. Är det konstigt att man blir svartsjuk och ser parallellerna med vad man redan gått igenom.... Jag hoppades bara få bli lycklig, jag älskar honom fortfarande och har gett upp mycket för honom men det verkar inte vara ömsesidigt eftersom han inte vill ge upp nåt. Jag klagar inte på att han är en lat slarver eller nåt annat han gör, och har inte bett honom sluta med sina hobbies eller nåt, bara den lilla saken och det kunde han inte göra för mig..... Inte konstigt att man blir förkrossad när jag bara ville att vi skulle få vara lyckliga tillsammans..