Det är nog så att för att andra ska tycka om en så måste man först tycka om sig själv.... Jag har länge gjort saker för andra, för att jag trott de uppskattat det. När jag inte fått nån uppskattning så har jag istället blivit ledsen och arg...när allt egentligen bara är mitt eget fel. Jag ska lära mig att inte göra "allt" utan att fråga, och att göra saker jag mår bra av istället för att tänka på andra. Nu fick jag ett "Tack" när jag lovade sköta tvätten denna gång.... Det är nåt jag väntat på länge och betyder mer än jag kan uttrycka i ord.... Kärlek?? Ja hos mig finns den fortfarande lika stark fast den fått sig en törn, däremot kan jag inte svara för andra.

Tillit?

Är det egentligen så konstigt? Så fort någon sagt "Lita på mig", så har det alltid slutat med att det visat sig att jag inte kan lita på personen... Så väl familj som släkt och "bästa vänner", alltid på deras premisser. Kanske en självuppfylld profetia att jag åter ska bli sviken, och genom att jag går på så blir jag det i slutänden.... Jag är nog för misstänksam, fast å andra sidan har jag ännu inte blivit motbevisad. Blir nog tvungen att skylla en del på mina föräldrar, meningen är att dom ska finnas där, vad som än händer, men inte i mitt fall. Det kanske är meningen med livet att jag ska vara ensam...jag är nog helt enkelt för svår att tycka om... Har trott att jag varit ganska snäll och ställt upp för andra, men jag kanske i själva verket bara är en elak bitch... "Du kan lita på mig i alla väder, och jag ska bevisa det för dig", det är vad jag skulle behöva. Att kunna lita på till 100%. Jag vet att utan dumheter så skulle det funka, och det är ju från bådas sida, men sen är frågan om det finns tid och förtroende kvar till det... Jag vill så gärna kunna få känna mig trygg och säker och inte hela tiden vara rädd att bli sviken.... Vill inte ha en upprepning av historien...

Persona non grata

Då var man där när man var oönskad...Ibland känns det som att man slår knut på sig själv för att lösa alla problem.... I ett förhållande ska man inte stå ensam. Man ska stödja och stötta varandra. Sen kan man välja att möta sina demoner och ta itu med problemet, eller att stoppa huvudet i sanden som en struts. Jag har iaf valt mötet och att göra upp. Efter att varit ett oönskat barn och hela mitt liv fått kämpa för allt, bara för att bli accepterad och omtyckt så har jag åkt på fler hårda smällar än man kan tänka sig. Förmodligen för att jag gått ifrån mig själv bara för att göra andra till lags. Så fort jag fått lite uppskattning så har jag varit som en ömhetstörstande hundvalp, plus att jag tar hela skulden för allt som blir fel. Är allt bara mitt fel för att något inte är bra? Är det konstigt att man blir ledsen när man inte får någon hjälp utan bara mer krav? En klapp på huvudet och ett "-Bra där gumman" räckt långt. Att jag fortfarande älskar honom kan jag ändå inte påverka....och jag kan inte tvinga honom att älska mig...

Ibland undrar man vad som hände? Vart gick det snett? Går det att laga? Vad händer sen? Det är inte alltid man har svar på alla frågor man ställer sig och att inte veta är det värsta som finns. Jag vill kunna svara på allt och fixa allt som är trasigt, men det är nog lika stor chans att kunna det som att vinna drömvinsten på lotto.... Önska och drömma kan man alltid sen är det bara att vänta och se vad ödet har i beredskap. En sommarvarm stad borde vara nog för att pigga upp frusen norrlandssjäl men ibland kan inte ens grönskan få kylan att släppa, när det enda som hjälper är en kyss av en älskad.

Gammelgädda

En ledig helg med Råskinn medförde även en tur till de Sörmländska skogarna. Besök hos släkt och karlarna fick en chans att ge sig ut på vattnet. Lite mindre vatten än vad han är van vid men denna gång fick han även med en gös hem. Gissa om det var någon som var lycklig som ett barn på julafton.... Även liten var med och fann sig snabbt tillrätta. Ett besök på det stora klädvaruhuset där det fyndades en hel del bra sommarkläder men lillans bästa fynd var ett par fleecehandskar...hon har nog inte förstått att det redan är sommar. Lek skedde mest vid poolkanten med löfte om att vid nästa besök skulle det nog vara badtemperatur, så hon bestämde att vi skulle dit redan nästa helg...eller varför inte bara flytta dit? Som sagt en härlig liten minisemester som gjorde alla lätta och glada i sinnet. Ibland behövs det ett avbräck i vardagen så att själen kan få ro.

Vårskrud.

Så är man på plats, vissa saker fortfarande i kartonger och den lätt surrealistiska känslan har börjat lägga sig. Vi bor här... Börjar hitta så smått och efter lillans tjat om att åka tunnelbanan så blev det en tur till stan. Tittade på träden och fotade "lejonen"...sen då..?? hm... Själva resan var grejen så det blev lunch på MackeDonken i brist på sysselsättning. Promenerade runt lite och sen hem. Lillan var nöjd och det var meningen med resan. Råskinn kommer snart tillbaka igen efter en alltför lång tur på sjön, hade känts lite tryggare med honom här men jag finner mig snabbt tillrätta. Vet vilka vägar man ska gå om man kommer med t-banan kvällstid och hur länge kiosken på hörnet har öppet. Lekparkernas utbud är enormt. Inte nog med att de finns i vartenda gathörn, de är även rikligt belamrade med allt små knoddar kan behöva för att roa sig. Lillan har redan skaffat sig kompisar och de leker gärna på gården var ledig stund. Hennes föräldrar på ena balkongen och jag på den andra så man kan vaka ordentligt. Det bästa är att gården är väldigt lugn och man behöver inte oroa sig varenda minut. Det tog ett par år men nu är man 08..:)

Vårens stormsteg..

Våren kommer med stormsteg och vardagen förändras lika snabbt den. Den underbara lilla lägenheten vi var och tittade på är numer i vår ägo. Den nuvarande boplatsen är uppsagd och jobbet med att hitta nya inflyttare som kan ta över den lite snabbt har börjat. Likaså har sökandet efter nytt arbete tagit fart. Finns verkligen hur mycket som helst att välja på så det gäller bara att kolla att det är rimliga resvägar och gärna dagtid, kan visserligen bli svårt med det inom vården men bara ett par år till sen så klarar sig lillan själv i ett par timmar utan problem. Skräckblandad förtjusning kan man nog kalla det. Självklart är jag livrädd och superstressad, allt jag vant mig vid kommer återigen att behöva läras om och allt kommer att vara nytt. Bara att gå till ica och handla mjölk kommer bli en utflykt...eftersom jag inte ens vet vart ica ligger... En liten tur i Vällingby fick mig än mer positiv till vårt nya liv, och det är ju inte ens svårt att komma dit. Allt finns nära och möjligheternas land är nu inom räckhåll.... Sommar i stan kommer bli en upplevelse och jag ser verkligen fram emot att uppleva det med hjärtat.:)