Äntligen....

Äntligen har han plockat bort henne som vän. En sten har lyfts från mitt hjärta och det känns lite bättre. Däremot vill han inte höra ifrån mig på ett tag. Får väl ge honom lite tid och se om han tror vi kan ha en framtid. Förhoppningsvis behöver det inte komma fram mer såna här saker för det tror jag inte vi skulle klara av. Har redan varit en hel del för mycket men med lite tur kanske vi kan hinna landa denna gång och försöka få rätsida på allt...

Höststorm.

En långpromenad genom skogen i jakt på lite fisk och svamp med lillan i släptåg. Skönt att komma ut lite men nån jaktlycka kan man inte skryta om. Bara att komma iväg ut till en liten sjö i full storm kändes bra. Mycket storm runt mitt liv just nu och det känns lätt att tappa fotfästet. Har tänkt en hel del och iaf kommit underfund med att om jag ska vara i ett förhållande så ska även jag få ställa krav och inte bara den andre. Ett förhållande handlar om att gå medelvägar och inte bara få sin vilja igenom av ren tjurskallighet. Att uppskatta det man har och kanske ge lite credit för det. Att bara rätta sig efter nån annan funkar inte om man inte får nåt tillbaka.

Urvriden.

Känns som man fått 250 varv i torktumlaren. Jag brukade ha massor med planer men alla gick i stöpet. Jag ville både förlova mig och gifta mig, men dom planerna gick i kras eftersom han absolut inte ville det. Men jag accepterade det och tänkte att det blir nog bra ändå. Vi flyttade ner hit och båda började nya jobb, men jag tänkte att det löser sig nog med. Det jobbiga är att han är borta varannan vecka så det blir inte mycket till gemensamt liv, sen så pratar han gärna om sin andra familj, den har har på båten. Jag blir lämnad ensam en stor del av tiden och då behöver jag verkligen få veta att jag är minst lika bra som dom. Sen har jag extremt dåligt självförtroende men det bottnar sig i att både min sons pappa och min dotters pappa har haft affärer bakom ryggen på mig, och sonens pappa hade dessutom sin på jobbet, när han påstod för mig att han arbetade. Jag satt hemma med lillen och han var ute med sin arbetskamrat. Är det konstigt att man blir svartsjuk och ser parallellerna med vad man redan gått igenom.... Jag hoppades bara få bli lycklig, jag älskar honom fortfarande och har gett upp mycket för honom men det verkar inte vara ömsesidigt eftersom han inte vill ge upp nåt. Jag klagar inte på att han är en lat slarver eller nåt annat han gör, och har inte bett honom sluta med sina hobbies eller nåt, bara den lilla saken och det kunde han inte göra för mig..... Inte konstigt att man blir förkrossad när jag bara ville att vi skulle få vara lyckliga tillsammans..

Tillit...

Han förstår fortfarande inte att jag inte vill att han ska vara "vän" med henne och undrar varför jag inte litar på honom...hm... Efter att det första uppdagades så trodde jag att vi skulle reda ut saker så att tilliten så småningom kunde komma tillbaka, istället träffar han henne återigen på båten men säger inget till mig. När han fortsätter på samma sätt så blir det bara svårare att lita på honom. Det var problemet. Han tycker själv att hon är som vilken av hans manliga vänner som helst, men skillnaden ligger faktiskt i att hon är inte man.... Anledningarna till varför jag aldrig kommer acceptera att dom är vänner: 1. De har delat säng, nåt man inte gör med nån annan än sin partner och definitivt inte med nån av motsatt kön. 2. Han träffar henne igen utan att säga nåt till mig. 3. Hon kallar mig för lögnare och han föredrar att lita på henne fast jag bevisat för honom att jag talat sanning... Överreagera?? Nä det tycker jag inte. Jag har stått ut med att hans ex terroriserat oss på nätterna men bad honom aldrig säga upp deras bekantskap. Tror de flesta kvinnor skulle reagera som mig i samma situation. Valet om vårt förhållande var ändå hans och han föredrog att fortsätta vara hennes vän, vilket innebär att jag tror det hänt betydligt mer än vad han säger eftersom han kastar bort vårt förhållande till förmån för henne... Som lök på laxen blev han uppringd och fick gå ut en dag tidigare, ännu en dag med chans att det ska bli samma som sist och jag får inget veta då heller... När han skulle åka så fick han inte igång bilen. Jag fixade skjuts till honom, fick man ett tack eller..??... Nä inte ens det var det tydligen värt.

Svarta får...??....

Efter en ordentlig utskällning när jag "ska ge faan i att förfölja mina kompisar" så undrar jag vad som hänt. Frågar om han träffat sin lilla flicksnärta men han nekar i sten för de har "ingen kontakt"...men han påstår ändå att jag ljuger när jag säger att jag inte pratat med henne sen hon behagade höra av sig....men jag ljuger... Efter mycket om och men så kommer det fram att hon varit på båten under veckan.... Tog nästan en vecka innan jag fick veta det men "dom har ingen kontakt".... Enda jag bad honom om efter att jag fick reda på att han delat säng med henne, mer lämpad för hans son, var att han skulle berätta saker för mig... Men han har "inte ljugit, bara undvikit att berätta det"... Vad är skillnaden?? Han har träffat henne på båten, samt haft tid att prata en hel del med henne, och han tror mer på vad hon säger än vad han tror på mig.... Fel ute eller...??..... Jag har sagt upp kontakten med folk jag känt i över 20 år men han vägrar säga upp kontakten med en kvinna han känt i 1 år, trots att jag har bett honom om det.. Alla gör vi val i livet och om han hellre vill vara vän med ett fruntimmer(kanske är att ta i eftersom hon knappt är myndig), så får han vara det och bo med henne eller nåt sånt. Jag tänker inte bo med en man som sätter småflickor man känt i ett år före sitt eget förhållande.

Nä.....

Man tar väl ändå sin partners parti eller?? Jag är iaf så dum i huvudet att jag sätter honom före mina manliga vänner, lite surt att få veta att en speciell kvinna betyder mer än vad jag gör...att jag inte får vara irriterad eller förbannad på henne eftersom han anser att de är så bra vänner...vilket får mig att känna som att det var mer än vad han påstår. För gammal för sånt och om nån väljer att sätta andra före mig så kan dom göra det på egen hand. Jag tänker inte leva i ett förhållande där jag hamnar på en andra placering.

Semester??

Lite ovant... Jag tillhör den skara människor som alltid brukar jobba, inte vara ledig en längre period och dessutom få betalt för det. Känns riktigt skumt nu med min allra första semesterdag. Tur att jag bara tog två veckor eftersom det annars finns risk att jag blir galen om jag inte får jobba.... Planer???..Nä, inga fasta...enda jag har bokat in är att jag måste plocka mer bär eftersom att lillan redan sopat i sig en flaska rödvinbärssaft, samt att jag försöker övertala sonen att komma ner en sväng.. I övrigt ska jag bara försöka koppla av efter en hektisk arbetshelg där jag förutom mitt ordinarie jobb även fick återuppleva gamla minnen av att springa runt och bära tallrikar och hålla gästerna nöjda, tur man har lite koll iaf. En soldans står på schemat idag eftersom det är +18 men grått....och det måste ju vara sol på semestern.:)