Att det kan vara så illa... Inte första gången Råskinn kliver på båten och är borta länge, men denna gången gjorde det ont på riktigt. Som om jag aldrig skulle få träffa honom igen. Vältrandes i självömkan hur livet kan vara så grymt mot mig. Är jag verkligen en så dålig människa att jag inte ska få vara lycklig? Vi hade planer och ideér. På senare tid började jag planera på egen hand hur vi skulle kunna få det bästa i förhållandet och ändå vara lyckliga. Att han inte skulle behöva känna nån press från oss när han kom hem utan bara få göra det han trivs med, utan magont för att malen huserar i skåpen och spargrisen drabbats av annorexia. Det krävs lite pyssel men det var vad jag planerade och jobbade för...och helt klart inte för detta. Om en slant skulle trilla in på kontot skulle man ju inte gråta. För en månad sedan ställde jag mig i bostadskö hos ett företag här nere, och tyckte själv inte att det är nån skillnad mot den bostadskö han stått i en längre tid. Han blev sårad då han fick veta det. Förlåt mig men det var inte menat på så sätt. Det kan ta tid att hitta lght här nere och det var snarare för att skaffa bra kötid och inte för att flytta, jag vet inte om jag vill bo i Rimbo som pensionär.... Men just nu vet jag varken ut eller in. Jo, jag vet vad jag vill men tror inte jag kan få det. Det är lite ge och ta i ett förhållande och jag är beredd att ge allt jag mäktigar för att få honom tillbaka och ett fungerande förhållande. Även gamla hundar kan lära sig att sitta det tar bara lite längre tid....(ja jag VET att jag är en tjurig kärring men förr eller senare lär jag mig nog)....:) Störst av allt är kärleken och jag lever på hoppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar