Magi

Härom dagen kom lillan "-Mamma mamma, det här är en magisk sten. Om man önskar nåt så slår det in!! Jag önskar att "Råskinn" kommer hem så mamma blir glad igen." Tyvärr så är det svårt att dölja för omgivningen att jag mår dåligt....orkar inte hålla masken längre. Hoppas innerligt att han ändrat sig när han kommer hem till helgen..för jag saknar honom så....

Ett litet ord...

Att dom små meddelandena skulle betyda så mycket.. Ibland bara två om dan, ibland fler. Alltid ett "god morgon" och ett "god natt, sov sött". Att inte få dem längre gör att jag känner mig än mer ensam. Förmodligen dessa små textrader som gjort att det känts ok att Råskinn varit borta på jobb en längre tid. Jag har liksom ändå vetat att snart kommer han hem till mig igen och det är dessa stunder jag sett fram emot. Att gå hemma en längre tid har aldrig funkat för honom och det har jag varit helt på det klara med. Men när den längre ledigheten kommer och han går hemma i tristess i över en vecka så händer sånt här. Jag vill att han ska vara hemma lite kortare period, och då kanske hitta på nåt att göra så han inte klättrar på väggarna.... Men mest av allt vill jag ha tillbaka mitt Råskinn.

Nåt rätt har man gjort.

Idag var det dags för "medarbetarsamtal" och "lönesamtal". Allt gick över förväntan och chefen är jättenöjd med min insats. Fast för mig känns det som att det inte spelar så stor roll längre, känner mig ändå ganska värdelös. Jag vet att jag inte är det egentligen men det kommer med hur jag mår i övrigt. Kvällen i övrigt var ganska jobbig, bita ihop och ta på "jobbmasken" och vara glad och trevlig och låtsas som att inget hänt trots att min värld rasat.

Övergiven och ynklig....

Att det kan vara så illa... Inte första gången Råskinn kliver på båten och är borta länge, men denna gången gjorde det ont på riktigt. Som om jag aldrig skulle få träffa honom igen. Vältrandes i självömkan hur livet kan vara så grymt mot mig. Är jag verkligen en så dålig människa att jag inte ska få vara lycklig? Vi hade planer och ideér. På senare tid började jag planera på egen hand hur vi skulle kunna få det bästa i förhållandet och ändå vara lyckliga. Att han inte skulle behöva känna nån press från oss när han kom hem utan bara få göra det han trivs med, utan magont för att malen huserar i skåpen och spargrisen drabbats av annorexia. Det krävs lite pyssel men det var vad jag planerade och jobbade för...och helt klart inte för detta. Om en slant skulle trilla in på kontot skulle man ju inte gråta. För en månad sedan ställde jag mig i bostadskö hos ett företag här nere, och tyckte själv inte att det är nån skillnad mot den bostadskö han stått i en längre tid. Han blev sårad då han fick veta det. Förlåt mig men det var inte menat på så sätt. Det kan ta tid att hitta lght här nere och det var snarare för att skaffa bra kötid och inte för att flytta, jag vet inte om jag vill bo i Rimbo som pensionär.... Men just nu vet jag varken ut eller in. Jo, jag vet vad jag vill men tror inte jag kan få det. Det är lite ge och ta i ett förhållande och jag är beredd att ge allt jag mäktigar för att få honom tillbaka och ett fungerande förhållande. Även gamla hundar kan lära sig att sitta det tar bara lite längre tid....(ja jag VET att jag är en tjurig kärring men förr eller senare lär jag mig nog)....:) Störst av allt är kärleken och jag lever på hoppet.

Man känner sig lite "blå".....

Har väl så smått börjat fatta, fast jag inte vill... Omprioriteringar och totalvändning av hela livet. Helt plötsligt är det bara jag och lillan igen och det känns konstigt. Hade ju förberett mig på att resten av livet skulle även inkludera Råskinn. Jag skulle säkert kunna hitta nån kille som städade mer hemma, hade flashigare bil, gillade att vara med ungarna mm...men det hjälps inte. Det är ju ändå Råskinn jag älskar och ville vara med, för trots att han är som han är så är han ändå i mina ögon så nära perfekt man kan komma. Att han inte vill vara med längre skapar en aning kaos för mig. Har haft svårt att sova på nätterna när han varit borta på båten och nu har jag ingen aning hur jag ska kunna slappna av överhuvudtaget. Behövde honom för att må bra men man får inte alltid som man vill.

Terapi?

Tror det blir dags för terapi snart. Konstaterade med ett litet snabbt överslag att de sista sex åren så har jag varit med om fem stora trauman/kriser....kanske därför man är som man är...

Ljus i tunneln?

Vet inte om det finns nåt ljus i slutet på tunneln, men jag går fortfarande och hoppas på det. Emellanåt verkar det vara lite bättre och ibland bränner det till som bengalisk eld i maggropen när känslan av att allt rasar kommer över en. Limbo är inte alls kul. "Att vara eller icke vara, det är frågan."....och jag har ingen aning... Det enda jag vet med säkerhet är att jag fortfarande älskar och att även jag gör fel ibland. Enda som egentligen behövs är att han känner samma sak så går det att reda ut på nåt sätt, ingen av oss är felfri och jag skulle inte vilja bo med en man som inte kan göra fel ibland. Det handlar inte om att finna den person man vill gå till sängs med. Det handlar om att finna den man vill vakna upp med. Det handlar inte om att finna den man vill leva tillsammans med. Det handlar om att finna den man inte kan leva utan. I världen är du bara någon men för någon är du hela världen. Jag älskar dig "Råskinn"...